2021

Mixed material

Mitt intresse för japansk mytologi och folklore uppstod när jag som småbarnspappa upptäckte filmregissören och animatören Hayao Miyazaki. En specifik scen i filmen Min granne Totoro (1988) inspirerade mig till verket En möjlighet. Filmen handlar om två systrar som flyttar ut på landet med sin pappa. Barnen, som är oroliga för sin mamma som ligger på sjukhus, får i filmen oväntad tröst av några skogsandar som bor i ett stort träd bredvid huset. Andarna påvisar sin närvaro i början av filmen när systrarna hittar dörren till vinden och möts av ett ekollon som kommer studsande ner mot dem i trappan. Ekollonet är det frö som får barnen att upptäcka en parallell magisk värld som blir så viktig och trösterik för dem i sin oro över mamman.

Jag drar mig här till minnes en händelse från när jag var nitton år och gjorde lumpen. Det var en ovanligt varm vår och kombinationen av vädret och det militära sammanhang jag befann mig i gav mig en svårgripbar dödsångest. Jag ringde då hem till pappa, som förutom att vara just min pappa också var präst och psykoterapeut. Han gav mig ett citat av Martin Luther som löd ungefär:

”Om jag så vet att jorden går under i morgon, går jag nu ut och planterar min äppelkärna.”

Citatet gav mig faktiskt tröst i sin beskrivning av den så enkla handlingen med sitt så långa framåt-perspektiv. Ångesten klingade så småningom av och jag tar fortfarande ibland fram meningen som en vägledning i livet.

När pandemin slog till under våren 2020 och ingen riktigt visste var det hela skulle ta vägen, kom oron krypande i mig igen. Jag tänkte då åter igen på Luthercitatet och påbörjade ett omsorgsfullt arbete med att tälja ekollon. Arbetet tog upp den mesta tiden av den första pandemivåren. Precis som i Totoro ville jag att ekollonen skulle fungera som vägvisare eller amuletter, små påminnelser om att det när som helst kan dyka upp en möjlighet till något bra. En möjlighet består av femtio ekollon som slumpvis ett och ett faller från taket ner i en hink på golvet.